Allt händer av en anledning...

...hoppas att det denna gång leder till något bättre! Är så sjukt less på att behöva kämpa och att det aldrig får vara lugnt. Är som att mitt liv har kantats av saker som hänt under lite väl lång tid. När det ena löser sig så brakar nästa h-vete lös. Ja, får väl se det positiva i det, skulle ju inte vara bra i fall allt hände på en gång.

Målet är att hitta "lugnet"
 &
försöka få nån ordning i livspusslet!

Jag har det jag gör! :)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vädrets makter!

Vädret är vekligen nått som alla har åsiter om! Oftast är det inte bra, för kallt, för varmt, för regningt etc.
Hösten är fin, men nu är vi inne i en mellanperiod då höst blir vinter. 

Utsläpp av hästar och mamman & dotterns morgonhumör speglade tydligt vädret.
Regn, halkigt, mörkt. En sån dag då man längtar efter lite snö som lyser upp. Lite smågnabbiga släppte vi ut hästarna och för en bar det av till skolan och den andra åkte hem, landade i soffa med kaffe och datorn i knäet.

Jag har det bra jag! :)

 
 
Snart så...
 
 

Morronmänniska...

 
 
 
...det har jag alltid varit! Men det är irriterande att inte kunna sova ut då man får. För sen då man ska upp med tuppen så är man helt slut.

Sägs ju att morgonstund har guld i mund!
Och vad betyder det då?
Konstigt uttryck i vår tid.

Mund: Är ett gammalt ord och betyder hand.

Trodde det var mun & inte mund, ända in i vuxen ålder :)

Finns lite olika tankegångar:

- Morgontimmarna är guld värda. Den som går upp tidigt får mycket arbete uträttat.
- Om man vaknar tidigt på morgonen och arbetar kan man tjäna guld i handen.

Själv känner jag det som att jag sovit bort dagen om jag vaknar sent. Även om jag inte gör så mycket så finns den känslan där. Fast då sover jag ju bort kvällarna i stället, inte direkt jättesocial kvällstid.Så beror ju på hur man ser det!

Nu har jag mjukstartat denna dag så dax få nått gjort innan jobb 14-21!


Morgonbilder (mobil) på Kopia från gårdagens uttag av hästar


Plötsligt händer det!

Vissa saker är märkligare än andra! Typ det där med livet...har alltid funderat och haft fruktansvärt svårt att fatta beslut. Ska alltid väga in alla och allt i det hela och vrida och vända tills alla tankar går runt som en tornado i skallen på mig. Beslutsångest så det sjunger om det!

Helt plötsligt så vet jag vad jag vill!

Ibland behövs det att man gör en ordentlig "faceplant" för att saker och ting ska falla på plats. På det kan jag skriva under att jag med råge gjort senaste vecorna.

Det är så lätt att man förlorar sig själv för att man inte tror att man är värd att vara den man är. Men om man offrar sig själv eller gör så att någon annan måste göra det, så är det inte äkta, blir inte bra i längden...
Det är viktigt att man får behålla sin personlighet och att man älskas för den. Att förändras eller att förändra någon för att passa in, är egentligen en psykologisk misshandel och borde vara straffbart. Att ta av någon sin person och självförtroende kan vara lika smärtsamt som en smäll på käften och då finns inga blåmärken att peka på!
Att förändra sig själv eller att tvinga någn annan att förändras för att passa in är lika illa!
Däremot att mötas på vägen är helt okej! :)

Respekt för sig själv och för de som finns i ens närhet!

Att veta vad jag vill ger en skön trygghet, även om det visar sig att jag måste göra smärtsamma uppoffringar för att nå dit så tänker jag inte förlora mig själv en gång till.

Livet är för kort för det!


 
 



Livets sköra tråd

Åter igen har vi senaste veckan fått bevis på hur lätt livet kan ändras, hur skör tråden mellan liv och död är. Går den av  genom att någon dör är det för evigt! Det är en drivkraft för mig, antagligen för att det drabbat mig flera gånger. Jag försöker alltid tänka att OM det händer så ska jag inte behöva känna att det finns saker kvar...

När jag tänker tillbaka så gjorde jag det även då mamma var sjuk i cancer och sedan dog.  Man är inte stor då man är 21 år...Jag var hos henne varje dag, Min moster och jag gick i skift för att hon inte skulle behöva vara ensammen. Följde med på behandlingar och vårdade henne till slutet. Är enormt glad att jag gjorde det! Vi stod varann så nära och jag fick på så sätt ge tilbaka det hon gett mig
Det var inte lätt att se mamma tyna bort och hur hon fick utstå den smärta som ofta följer med cancer. Hade länge fruktansvärda mardrömmar om just detta. Sorgen finns kvar, men har lärt mig hantera den. Saknar min mamma och kommer alltid att göra.

Vad kommer det för bra ur detta då?

Jo, jag tar tillvara på livet bättre! Varit en lång resa och som en klok person sa igår- Det blir bättre efter man fyllt 25 år!
Med ålder blir livet bättre, man lär sig att leva!
Jag har lärt mig att man inte kan fly från sorg och smärtsamma känslor, man måste igenom den för annars finns de kvar.

Ett av mina favorit citat:
Till varje sorg hör en viss mängd tårar!
 
Det måste ut innan man kan gå vidare. Kan lika väl vara en sorg över en förlorad vän, en förlorad barndom, som en person som dött. Sorg i livet är inte alltid död. Tack och lov för det!



 
 

Helgmys med Idol

Känner mig så otroligt lyckligt lottad då jag fått så fina barn! Även med fel och brister så är de finast!

Hur varm i hjärtat blir man inte då yngsta dottern(snart 17 år) säger innan hon far till skolan:
- Ikväll blir det fredagsmys med Idol!

Inte alla 17-åringar som offrar en fredagkväll på mamman.

Nu ska jag dra till stan, göra lite ärenden innan det blir stallet med Maja.

Önskar alla en mysig fredag!

 

Blod är tjockare än vatten...eller?!

 
Jag håller inte riktigt med i det påståendet!

Visst älskar jag mina barn och min familj över allt annat, men det finns också de som är helt frånvarande och inte ger av sig sjäv till de som de säkert innerst inne älskar och som älskar dem.
I en familj som det finns kärlek i bör det naturligtvis finnas respekt för varann som separata individer. Det innefattar också omtanke, sammanhållning, stöd då livets berg & dalbana tar oss upp & ner.

Många gånger kommer man långt med en kram och en fråga hur det är...

Min familj ska veta att jag finns där i vått & torrt, alltid, 24 timmar om dygnet!
Det är ju också det som gör familjen, att man vet att de finns, bryr sig om, att de delar sina tankar i glädje och sorg.

Kanske är det så att min familj är så oerhört viktig för mig eftersom jag är enbarn och att min mamma dog i cancer då jag var 21 år gammal. Hon var mitt allt & tiden efter hennes bortgång har varit tuff. Både det att hon inte fanns som mitt stöd i livet+att mitt liv bjudit på många stora jobbiga saker där jag verkligen skulle behövt henne.

Dock har det gjort mig stark! Kan gråta och vara ledsen, men vet att jag klarar mig! 
Jag har ju min familj!
 
 
 
                                             
                   
                                        
                 
  
 
 
 

Känslobanken!

Det där med känslor är bra komplicerat!
Jag har tyvärr många gånger en tendens att tänka för mycket vilket krånglar till det. Har alltid varit en person som "läst av" andra, på gott och ont! Många gånger är det bra då jag kan förstå vad folk tänker och känner och verkligen sätta mig in i deras känsla, men ibland blir det helt fel!

Har insett att det ställer till problem och det har skapat ett behov av att prata om mina tankar och funderingar. Istället för att gå och känna & tro någonting så vill jag veta vad och hur det är. Även om sanningen många gånger kan göra fruktansvärt ont så är det bättre att få veta.

Frågan är ju nu hur man om och om igen ska våga investera av sina känslor...man vet vad man har, men inte vad man får. Samtidigt så är livet fattigt utan kärlek! Första tanken är att man inte ska ge för mycket, men det är nog bara att acceptera att det fungerar inte för mig.
Jag investerar, förlorar och får sen jobba för att fylla på i min "känslobank".

Avslutar med ett citat:

Om kärleken vore meningslös för att den inte varar för evigt, så vore livet det av samma orsak.

/Per Wästberg



Och i den här galningen har man också investerat känslor!
Hon bjuder på många skratt! :)


 
 



RSS 2.0