Funderingar

Att man föds med vissa personlighetsdrag är ju allmänt känt, vissa med diagnoser som gör vardagen mer besvärlig än för de utan. Ofta säger folk att de är så, det går inte göra något åt, även om det ställer till problem och kanske till och med skadar andra.
Jag håller inte med!
Det är vad man gör det till, alla kan förändras om man vill. Det är helt klart ett val man gör. 
Kanske är man för bekväm, för feg, hittar inte rätt hjälp eller väg att gå, men inget är omöjligt!
Och inget kommer att ändras om man inte försöker.
Om man upprepar samma misstag om och om igen, då är det ett val man gör. Fel kan alla göra, men om man lär sig nått av felen så är det inte bortkastat.

Att ha en diagnos eller säga sig tillhöra en viss personlighetstyp kan helt klart vara en bra vägledare i livet då det ju förklarar vem man är och vad vissa svårigheter beror på, men det är ingen ursäkt!
Den meningen har jag upprepat för mina barn många gånger, diagnosen är en förklaring, men det är inte okej att bete sig illa och sen skylla på tex. ADHD.
Det blir inte heller bra om alla runt omkring ska anpassa sig till just detta. Vill man behålla sina relationer gäller det hitta ett sätt att mötas och inse att livet är ge & ta. Relationer handlar om samspel mellan flera individer som alla måste få ta plats, inte utifrån bokstavskombinationer eller liknande, utan för att alla har lika mycket värde!

Så tänker jag!


Till det positiva, finns så många bra sidor att plocka fram om de används på rätt sätt!!!!





Mitt i natten


         Dagens lärdom:



Ta tillvara på den tid ni har tillsammans för man vet ALDRIG när den är över. På en sekund kan det vara försent att säga det man velat eller visa det man kännt!











Årsdagar

I dag är det 26 år sedan min mamma somnade in.
En av de där dagarna som får mig att tänka till, men som varje gång gör riktigt ont.
Tankar på hur det var innan hon blev sjuk, under sjukdommen & efter dyker upp.
Sen kommer jag alltid tillbaka till det där att man ska ta tillvara på det man har, är så enkelt att ta allt för givet och att tänka att det där gör jag sen...men sen kanske aldrig kommer.
Så är det bara!
Så man kan väl säga att de jobbiga årsdagarna gällande dödsfall, är både bra & dåliga! För mig är saknaden jobbigast, har inget som ligger och gror att jag borde gjort på annat sätt då hon levde, så det är ren saknad.
Tänkte redan då, 21 år gammal, att jag ville göra det rätta för att inte behöva leva med- Varför gjorde eller sa jag inte det då hon levde...
Det är jag glad för, eftersom sorgen i sig är nog svår att bära, på det ett dåligt samvete skulle nog knäckt mig.

Även om en sjukdomsperiod med cancer & dödlig utgång är fruktansvärt att behöva genomgå, så finns det nått positivt med det också...man får en chans, för mig handlade det inte om att reda ut några problem, utan mer att få ge tillbaka för allt som min mamma gjort för mig.
Hon var både min älskade mamma & även min bästa vän som jag kunde prata om allt med.


Ibland behöver jag stanna upp mitt i livskaoset & tänka till lite, på vad som är viktigt i livet.
Vem som är viktig. Vad som är viktigt. Vad jag vill lägga min levande tid på.
Idag är en sån dag!

:)
 
 
 

En klok dam

Träffade en klok dam hos "vetten"här om dan. Hon sa till mig då jag var orolig över vår gamla tant, att om det blir så att hon måste tas bort, så har hon ju levt ett långt och bra liv. Det är värre om det är ett ungt djur som inte hunnit leva.
Klok tant enligt mig & den tanken tar jag med mig!
 Tycker det är fruktansvärt med sjuka djur & gamla djur. Att fatta de där jobbiga besluten om man ska ta bort dem eller låta dem leva. Att ha makten över deras liv.
Skit-jobbigt!
För vad är jag för nån som ska bestämma. Beslutade mig för att jag litar på veterinären om jag känner förtroende för den och med min känsla kring djuret, resonera fram vad som är det bästa.
Lika väl som jag känner mina barn bäst, så känner jag mina djur!
Så med min kunskap om djuret & veterinärens kunskap så fattas det bästa beslutet.
Sen ska folk alltid komma med goda råd och åsikter, men det är ju lätt att tycka då man inte sitter inne med all information.

Så av att i några dagar pendlat mellan hopp & förtvivlan så har jag kommit fram till en viktig sak för mig.

DÖDEN kan man inte påverka, den kommer till alla förr eller senare, men LIVET blir det man gör det till!

(jobbar natt därav de djupa tankarna)

😊

Vänner genom livet-
Lucky 13 år & Moa 12 år
❤️



Beslutsångest!

Att fatta beslut har alltid varit svårt för mig! Har en fruktansvärd beslutsångest så är en plåga att komma fram till hur jag ska göra.
Sen att lyckas fatta de där besluten så det blir bra för alla runt i kring mig + mig själv.
Suck! 
Det går inte hur mycket jag än försöker...känns det som.
Jag bryr mig för mycket över hur det ska bli för alla & då blir det inte bra för nån :/

Sådana gånger saknar jag min mamma som allra mest. Hon kunde hjälpa mig att få nån ordning på alla tankar som börjar snurra när jag skulle fatta beslut.
Sedan 1988 har jag fått söka andra vägar, med blandat resultat.
Helt plötsligt var jag själv och hade förlorat min stöttepelare i livet.
Kände/känner mig väldigt ensam många gånger.
Kämpar fortfarande med den känslan!
Ingen och ingenting kan fylla det tomrummet, det har jag fått lära mig leva med!

SÅ...
...ta tillvara på den tid ni har tillsammans  man vet aldrig när den är slut!







Mitt val, mitt ansvar, mitt liv!

Att man alltid har ett val har jag tjatat om förr!
Just det är en sak som ofta dyker upp i huvudet på mig.
Jag väljer!
Ingen kan göra det åt mig!
Jag kan påverkas av andra & av omständigheter,
men det är
ALLTID
mitt val
i
slutändan
!!!
Jag kan inte klandra något eller någon 
&
säga-
-Jag hade inget val!

Antar att jag tjatar om det för att påminna mig själv
att ta ansvar för mitt liv, min lycka eller o-lycka!
Så är det bara!
Kan tacka tidigare "plågoandar" för den livsinsikten.
Den har hjälpt/hjälper mig 
mycket
!!!
***
:D







Tungt, tyngre, tyngst!

När det verkligen är som mest kämpigt på jobbet, så smäller det till & blir minus en vikarie som jobbar heltid.
Kan bara säga att det är för mycket just nu!
Blir ett akut personalmöte på måndag!

Sådana här gånger man verkligen får upp ögonen för vad man har
&
inte har runt i kring sig!
Vad
folk
går
för
&
hur mycket min flock betyder!

Även om djur i olika former innebär 
hårt slit, 
glädje & sorg,
stora kostnader...
❤️❤️❤️
...så är det värt det!

Sagt det förr & kommer antagligen säga det igen, men ett liv utan djur är otänkbart för mig!

Tror jag är mer djur-människa, än människo-människa!
Haha!
Hur lät det där då?

Är bara så sjukt less på alla egotrippade människor som kan trampa på andra utan att blinka!
...
Som tror sig veta det bästa för alla andra, men oftast glömmer sopa framför sin egen dörr!

Nä, djur är enklare att förstå sig på
&
snackar inte en massa skit heller!

2 dagspass
&
3 nätter
&
sen har jag
SEMESTER!!!

Tror det behövs!
(med tanke på svamlet ovan)

=D






Misstag!

Misstag gör vi alla!
Om man lär sig något av dem så är det inte bortkastat.
Visst f-n svider det lika hårt för det, men om man stannar upp och tänker till så känns det lättare
&
man går sedan vidare lite starkare än innan!



Så är det
för
mig
i alla fall!

Klok lär jag aldrig bli & smällar går jag på, men klokare blir jag!
För varje
käftsmäll,
faceplant 
&
svek 
jag drabbas av!





Tystnaden säger mer än tusen ord...


I bland är det bara så
!

"jobbig" dag!
Dubbelpass
&
inte direkt lättjobbat.
Biter
i
det
sura
äpplet
!!!

Snart semester!

 

 
 
 
 

 

Stressnivån är hög...

Stressnivån har varit på tog för hög!
Mina 199 timmars jobbande i juni+tidsrapporteringen+lite extra jobb då vår ordinarie arbetsledare har semester blev för mycket. 

Mått riktigt skitdåligt.
 Tappat aptiten.
Svårt sova.
Tankar som snurrar.
Minne som sviker.
Glömmer.
Etc.

Vill bara lägga mig på soffan & dra täcket över huvudet...men det går ju inte då man har familj som behöver en & en flock att ta hand om.

Tur är det! 
Annars hade jag legat där, men deras närvaro motiverar mig att fortsätta kämpa!

Livet är inte lätt!
Livet är inte rättvist!
MEN
alla små ljusglimtar är värd allt kämpande
!!! 

Ps.Går åt rätt håll, stressnivån sänkt till en nivå som går att genomlida.Ds






I morrn är det en ny dag!

I bland så kan det bli lite mycket av "livet"!

Som i dag,
läkarbesök med provtagning
skitbesked att bilens rep blir dyrare än beräknat
lite brådskande fix i stallet som måste göras typ i går
oro för sjuklingar (fyrbenta sådana)
&
på det tjafs med tidsrapporteringen på jobbet som är mitt ansvar.
Förstår inte när & hur jag ska hinna allt

Tror
jag 
behöver
HJÄLP
...
men
det 
skulle
jag
ALDRIG
erkänna

Nä, bryt ihop, men inte samma
&
i morrn är det en ny dag, ett nytt oskrivet blad där jag får börja
om på nytt.

Ger upp det gör jag aldrig!




 
 
 
 
 

Tidsfördriv!

Fördriver tiden då jag har jobbnatt!
Känns lite konstigt att sitta på röven & göra ingenting & få betalt för det.
På natten ska man ju som sagt bara finnas i fall det behövs.
Nån ska ju göra det också!

Fundera & skriva blir det oftast.
På gott & ont.
Antar att vissa tycker det är mer ont än gott
&
förhoppningsvis är det bra för nån
om inte annat för
mig!

Får mer ordning på vad jag känner & tycker, då jag skriver ner det. Kan sitta länge och fundera på orden och dess betydelse.

Dagens tanke!

Varför låter man sitt dåliga humör gå ut över de man har närmast?

Borde
ju
vara
tvärt
om
!!!

Har svårt att ta det!
Blir ledsen & tycker det känns orättvist.

Fick förklarat för mig då kidsen var små, att de tar ut sin ilska där de känner sig trygga.

Gäller nog även vuxna
Visst förklarar det, men känns ju för det.

Känner mig ibland som en "slagpåse" som alltid finns där att slå på
eller
"soptunna" att slänga allt skräp i.

Ja, det är ju tur att de närmaste är de mest betydelsefulla i livet, för det gör det
värt i längden.
Inget ont som inte har nått gott med sig!

Sen är ju problem till för att lösas
eller
acceptera att det inte gör det!

Ny insikt för en tjurskallig Jonsson:

Allt går inte lösa
men
försöka kommer jag alltid göra.
Går det inte så går det inte, men då har jag då försökt!
Förr kunde jag aldrig sluta försöka & la alltid skulden på mig själv att jag inte lyckades.
Numera har jag mer insett att det inte är bara jag som kan/ska lösa allt.
Om man hjälps åt så blir det ju så mycket lättare
&
bättre för alla!

Jag skulle också ibland bara vilja luta mig tillbaka 
&
låta nån annan ta över
styra upp allt
vara "spindeln i nätet"
lösa alla problem!

Antar att den dagen det kommer ske, är då jag är så senil att jag blir inlåst på nått
hem med tvång!

Men man ska inte klaga,
för finns alltid de som har det värre!

=D







 
 
värt
 
 
 
 
 
 
 
 

Skyll inte i från dig!


Hade en diskussion med min äldsta för nån dag sen & hon sa något
som fick mig att le långt efter.
Är rätt så coolt att få uppleva att hon står med stadiga fötter på jorden & med en livsinsikt som inte ens många gamlingar har. Hon har gått igenom så
mycket jobbigt & smärtsamt i sitt liv, men allt det har hon vänt till något bra.
Är så otroligt stolt över att få vara hennes mamma!
Tycker hon är värd att få lite lugn & ro, inte bara för att hon är mitt barn, utan just för att hon fått kämpa hårdare än de flesta för att nå dit hon är i dag.
De som kämpat förtjänar det mycket mer, än de som glidit genom livet på sitt bananskal.

Till det som fick mig att le då, var en kommentar från henne till mig:

- Det är väl som vi brukar säga, det är en förklaring, inte en ursäkt!

Lite utryckt ur sitt sammanhang då, men var som beviset på att mitt tjat genom åren nått fram.

Bara för att man haft/har det jobbigt, kanske bär en jättetung ryggsäck från det förflutna, så är
det inte okej att bete sig som en idiot mot andra.
Skylla på diagnoser av olika slag.
Jobbig barndom.
Värk.
etc.

Man får inte trampa på människor för det.
Det förklarar, men ursäktar inte!

Visst, man ska inte springa i andras fotspår bara för att vara tillags, man måste ju gå sina egna vägar även om det sårar i bland.
Dock behöver man ju inte vara otrevlig!
Det som är negativt & läggs fram på ett respektfullt och vänligt sätt, är ju det man har mest nytta av i framtiden, för det är då man lär sig något.
Allt negativt är inte av ondo!
Kan vara bra att påminna sig själv om det mellan varven!

Tycker det är så tråkigt att se att så många kastar bort livet genom att skylla i från sig.
Tycker att om man gör det, så fastnar man där & kommer inte vidare.
Har själv varit där!

Mitt liv blev betydligt bättre då jag slutade tycka synd om mig själv. Visst kan jag falla tillbaka, men är långt i från hur det varit plus att jag inser efter ett tag vad jag håller på med.
Mitt liv=mitt ansvar!
Om jag inte är nöjd med mitt liv så kan jag inte lägga ansvaret på andra runt mig att göra mig lycklig.
Det jobbet är mitt till 100%

 
 
 

Innan det är försent...

Man ska vårda det man har
&

vara rädd om det!

Ja, hur gör man det då?
Är ju olika med allt och om det handlar om tex en relation, så är man ju antagligen inte ensam i den! Då finns två sätt och två behov av vad som behövs för att vårda den så den hålls vid liv.
Alltså, lättare sagt än gjort!
Tycker det är extremt svårt att anpassa mig & samtidigt behålla känslan att jag betyder nått & att inte förlora
mig själv!
En balansgång som är väldigt vinglig.

Kanske ska man inte anpassa sig.
Uppenbarligen så tänker ju de flesta mest på sig själva
&
att de ska ha det bra!
Utan samvete att det skadar eller ställer till problem för andra.

Vissa saker har jag med mig hemifrån bla.
Att man ska tänka på & bry sig om andra, inte bara sig själv.
Att man ska visa respekt för andra
Stå för det man sagt

Problemet för mig blir att då jag lever efter det som finns inpräntat i mig sen jag var liten, så blir det ofta så att folk tar mig för given. Kanske tappar de respekten för mig, jag vet inte....
Har ingen lust att bli en stor egoist (idiot) som enbart sätter mig själv som nummer 1.
Tycker den egenskapen är riktigt motbjudande hos andra,
men är riktigt
trött på att bli "trampad på tårna"!
trött på att känna att jag ger av mig själv, men får inget tillbaka.

Kanske dax att mer kritiskt bedömma vem jag släpper in i mitt liv!
Jag & enbart jag, har ansvar för mitt liv, mitt beteende & mitt mående!

 
 
 



Relationer

Det här med relationer kan vara både lätt & verkligen riktigt komplicerat.
När har man en relation då?
Är det bara med sin pojk/flickvän man har det?
Inte i min värld i alla fall!
För relationer har man ju egentligen med alla som man träffar mer än en gång. 
Alla är olika!
Och egentligen är det nog också så att man själv också är olika mot & med alla man träffar. Hur man bemöts styr vilka sidor som lockas fram hos en själv & hur jag är mot den andra personen lockar fram hur den är mot mig.
 
Föräldrar & barn-livslång relation
Partner-så länge kärleken lever
Vänner-så länge det känns rätt & man har något gemensamt
Djuren-oftast livslång för dem
 
 Alla dessa relationer är ju olika på sitt sätt!
 
Vi har de som passerar i ens liv rätt så obemärkta, de som gör djupt intryck och de som ger oss djupa sår.
Det gäller att välja med omsorg vem man ska låta vara en del av ens liv & bara jag själv kan besluta vem det är.
Släpper jag in dem så är det ju mitt val och jag som har ansvar över vilket håll jag låter just den relationen ta.
Lättare sagt än gjort, men försöker gör jag! 
 
Tex. så hatar jag tjafs! 
Och då menar jag verkligen HATAR! 
Däremot så har jag på vägen lärt mig att välja mina strider. Vissa strider kan undvikas... om man tänker till i fall man tror den kan leda till något bättre. Vissa strider blir bara värre i fall man ger dem näring! Ibland är det lika bra att backa, inte av feghet utan för att en strid som inte leder någonstanns mest tar av ens energi.
Nä, livet är för kort för att slösas bort på tjafs!
 
 
Wesslan i sitt nya begagnade täcke.
Klart grabben ska ha ett rosa ;)



Följa sitt hjärta eller sin hjärna...

Ja, det är ju en bra fråga!
Och en svår en!
Speciellt  för mig då med beslutsångest & en virvelvind med tankar i huvudet.
Skulle gärna programmera om mig själv till en icke funderande varelse utan samvete och med ett jätteego som kunde klampa alla på tårna!
Fast det lär ju aldrig hända!
För om jag är för mycket ego, då får jag dåligt samvete & börjar mår dåligt psykiskt.
Så det är inget alternativ för det är ju inte värt det!
Blaha!
Vad less man kan bli på sig själv ibland!

Jag får göra som jag brukar, ta mig en funderare på vilken väg jag ska ta.
Följa hjärtat
eller
hjärnan
?
 

&

Kunde inte sova efter jobbnatten så blev att kapa upp träden vi fällde i höstas. Jag är ju inte normal, för tycker det är roligt att såga med motorsåg & klyva ved. 
Grön terapi!
Måste ju ha oss lite ved till grillning så att inte en viss M kallar oss stadsbor :D
Nu ska bara elen fixas så att jag får köra klyven igen.
Längtar!
Alla har vi olika lördagsnöjen.
:)
 
 
Har flera beslut att fatta & det är verkligen inte min grej.
Ska ju alltid väga alla för/nackdelar "hundrafemtioelva" gånger mot varann & på det så ska alla inblandade människor & djur tas hänsyn till.
Kaos i hjärnan just nu!
(mer än vanligt)
 
 
Sådana här tillfällen saknar jag min mamma!
Med henne kunde jag vända & vrida på ALLT & hon kände mig så väl. Lyssnade in utan att dömma & kom med kloka råd!
Tagit hem en låda med böcker som står i släpen än & i den ligger endel böcker från henne. Skulle egentligen tömma släpen idag, men blev sittandes i den & bläddrade i böckerna. Fortfarande oerhört jobbigt & upprivande. Slutade med det & stängde släpen utan att tömma den.
Blev helt enkelt för jobbigt så backade...får bli en annan dag!

Att tiden läker alla sår är en myt!
Sorgen förändras i takt med att man själv anpassar sig till ett liv utan den personen man mist. Perioder som känns okej varvas med perioder då man faller tillbaka till smärtan i sorgen.
Brukar tänka att sorg är kärlek!
Man sörjer de man förlorar, just för att man älskat dem då de levde. Döden är ju en del av livet, men vi är dåligt rustade då sorg drabbar oss. Tror att det är något vi tappat bort i vårt moderna samhälle & sorgen får mindre plats & är inte lika tillåten att synas som den var förr.

Citat-Så länge jag minns finns
du!

Så är det för mig!
De människor som jag förlorat & som stått mig nära...de dyker ofta upp i tanken & i situationer där jag så väl vet vad de skulle tyckt och till och med sagt!
Många gånger så får det mig att le, just därför att det på något sätt känns som de är närvarande.
Kanske låter flummigt, men det bygger på den relation vi haft, det vi hade tillsammans då. Man kände varann så väl att man bara vet hur de skulle reagerat & sagt!
Tror att det är ett sätt att läka sin sorg, att skratta & gråta!
&
mellan skratt & gråt är det inte långt!
 

Att ta någon för given

 
 
DET är nått som är lätt att göra!

Gått & funderat på det där på sistone. Att ta sina närmaste för givna gör vi nog alla, vissa mer än andra. Tror inte att det är bra att göra det för mycket!
 Att bli tagen för given är ju inte heller roligt i längden. Tycker att det lätt blir att man känner sig utnyttjad då det upprepas & att man känner sig betydelselös på nått sätt!
Kan det vara så att då man börjar ta någon för given, så upphör man med att anstränga sig lite extra & vårda relationen?!
Man glömmer bort det & lutar sig bekvämt tillbaka & tror att man sitter säkert!
 
Det här inlägget får bli en påminnelse till mig själv att vara rädd
om det jag har & tänka till innan det är försent!
+
att det gäller alla relationer med människor man har genom livet!
För en relation har man ju med alla, men på olika sätt.



 

Jag väljer...





 
 

Sista jobbnattens tidsfördriv

Sitter på jobbet och försöker fördriva sista jobbnatten för denna gång. Det har varit en lugn natt & inget annat att göra än att slå ihjäl tiden. Tv & lite datanördande. Låter kanske slappt, men blir som långtråkigt det också.

Suttit & funderat kring det där med de små sakrna i livet. Inte för nån speciell anledning och att något har hänt, utan bara därför att. Visst är det så att de är de stora händelserna som präntas in som minnen i hjärnen, men så många gånger har jag blivit påmind om att de är de där små sakerna som betyder så mycket, att de är de som sätter sig i kroppen som en stor saknad då de inte längre finns där.

Vi människor är rätt knäppa många gånger, till den skaran räknar jag även mig själv.

Varför är vi så dåliga på att uppskatta det lilla?
Varför är vi så dåliga på att förstå betydelsen av små saker?
Varför är vi så dåliga på att kosta på oss att ge lite av oss själva?

Dålig är ju ett negativt ord som man helst vill undvika, men ibland så kan det ju vara bra att stanna upp och fundera på vad man är dålig på. Gör man inte det så är det ju svårt att bli bättre på saker och på så sätt så förlorar man många gånger mycket. Om man sedan kan förändra det dåiga till något bättre, så har man ju en stor vinst och kan klappa sig själv på axeln och säga- det där gjorde jag bra!

Små saker kan ju vara så mycket!
Några ord som visar att man bryr sig, en kram, en fin dag, att fånga ett ögonblick med kameran, sitta på bron och filosofera med en kopp kaffe, ett sms, ett skämt, att dela sina tankar med någon...ja, listan kan göras lång!

En liten grej!
Ett vänligt bemötande mot människor man möter, allt från kassörskan i affären till de som står en närmast, tillför ju betydligt mer positiv energi till alla, än om man går ut med en taskig attityd som signalerar att
man hatar allt & alla & inte bryr sig om nån annan än sig själv.

Har blivit bättre på att njuta av stunden & att bjuda på mig själv, men kan bli bättre!



 

RSS 2.0